1. Då varder himmelriket likt tio
jungfrur, som togo sina lampor, och gingo
ut emot brudgummen.
2. Men fem af dem voro visa, och fem
fåvitska.
3. De fåvitska togo sina lampor, och
togo inga oljo med sig;
4. Men de visa togo oljo i sin kärile,
samt med lampomen.
5. Då nu brudgummen dröjde, blefvo de
alla sömniga, och sofvo.
6. Men om midnattstid vardt ett anskri:
Si, brudgummen kommer; går ut emot
honom.
7. Då stodo alla de jungfrurna upp, och
redde sina lampor till.
8. Då sade de fåvitska till de visa: Gifver
oss af edra oljo; ty våra lampor slockna.
9. Då svarade de visa, sägande:
Ingalunda; på det både oss och eder icke
skall fattas; utan går heldre till dem som
sälja, och köper till eder sjelfva.
10. När de gingo och skulle köpa, kom
brudgummen; och de, som redo voro,
gingo in med honom i bröllopet, och
dörren tillstängdes.
11. På det sista kommo ock de andra
jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt upp
för oss.
12. Då svarade han, och sade: Sannerliga
säger jag eder: Jag känner eder intet.
13. Vaker fördenskull; ty I veten hvarken
dag eller stund, när menniskones Son är
kommandes.
14. Ty lika som en man, den utländes for,
kallade sina tjenare, och fick dem sina
ägodelar i händer;
15. Och fick enom fem pund, enom tu,
och enom ett, hvarjom efter hans magt;
och for straxt bort.
16. Då gick den bort, som fem pund hade
fått, och handlade med dem; och vann
annor fem pund.
17. Sammalunda ock den som tu hade
fått, vann ock annor tu.
18. Men den som ett hade fått, gick bort,
grof i jordena, och bortgömde sins herras
penningar.
19. En lång tid derefter kom de tjenares
herre, och höll räkenskap med dem.
20. Då steg han fram, som hade fått fem
pund, och sade: Herre, du fick mig fem
pund; si, annor fem pund hafver jag vunnit
med dem.
21. Då sade hans herre till honom: Ack!
du gode och trogne tjenare, öfver en ringa
ting hafver du varit trogen, jag skall sätta
dig öfver mycket; gack in i dins herras
glädje.
22. Då gick ock den fram, som hade fått
tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu
pund, si, annor tu hafver jag vunnit
dermed.
23. Då sade hans herre till honom: Ack!
du gode och trogne tjenare, öfver en ringa
ting hafver du varit trogen, jag skall sätta
dig öfver mycket; gack in i dins herras
glädje.
24. Då kom ock den fram, som hade fått
ett pund, och sade: Herre, jag visste, att du
äst en sträng man; du uppskär der du intet
sådde, och upphemtar der du intet strödde.
25. Och jag fruktade mig, gick bort, och
gömde ditt pund i jordene; si, här hafver du
det dig tillhörer.
26. Då svarade hans herre, och sade till
honom: Du onde och late tjenare; visste
du, att jag uppskär der jag intet sådde, och
upphemtar der jag intet strödde;
27. Så skulle du hafva fått vexlarena mina
penningar; och när jag hade kommit, hade
jag ju fått mitt med vinning.
28. Derföre tager af honom pundet, och
gifver honom, som tio pund hafver.
29. Ty hvarjom och enom, som hafver,
skall varda gifvet, och han skall hafva nog;
men den som icke hafver, det som han
hafver, skall ock tagas ifrå honom.
30. Och den onyttiga tjenaren kaster uti
det yttersta mörkret; der skall vara gråt och
tandagnisslan.
31. Men när menniskones Son kommer i
sitt majestät, och alle helige Änglar med
honom, då skall han sitta på sins härlighets
stol.
32. Och för honom skola församlas all
folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå
den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrå
getterna.
33. Och fåren skall han ställa på sina
högra sido, och getterna på den venstra.
34. Då skall Konungen säga till dem, som
äro på hans högra sido: Kommer, I mins
Faders välsignade, och besitter det riket,
som eder är tillredt ifrå verldenes
begynnelse.
35. Ty jag var hungrig, och I gåfven mig
äta; jag var törstig, och I gåfven mig
dricka; jag var husvill, och I herbergaden
mig;
36. Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I
sökten mig; jag var i häktelse, och I
kommen till mig.
37. Då skola de rättfärdige svara honom,
och säga: Herre, när sågom vi dig
hungrigan, och spisadom dig; eller
törstigan, och gåfvom dig dricka?
38. När sågom vi dig vara husvillan, och
herbergadom dig; eller nakotan, och
kläddom dig?
39. Eller när sågom vi dig sjukan, eller i
häktelse, och kommom till dig?
40. Då skall Konungen svara, och säga till
dem: Sannerliga säger jag eder: Det I
hafven gjort enom af dessa minsta mina
bröder, det hafven I gjort mig.
41. Då skall han ock säga till dem på
venstra sidone: Går bort ifrå mig, I
förbannade, uti evinnerlig eld, som
djeflenom och hans änglom tillredd är.
42. Ty jag var hungrig, och I gåfven mig
icke äta; jag var törstig, och I gåfven mig
icke dricka.
43. Jag var husvill, och I herbergaden mig
icke; nakot, och I klädden mig icke; jag var
sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.
44. Då skola ock de svara honom, och
säga: Herre, när såge vi dig hungrigan,
eller törstigan, eller husvillan, eller
nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och
hafvom icke tjent dig?
45. Då skall han svara dem och säga:
Sannerliga säger jag eder: Hvad I icke
hafven gjort enom af dessa minsta, det
hafven I ock icke gjort mig.
46. Och desse skola då gå uti eviga pino;
men de rättfärdige i evinnerligit lif.
No comments:
Post a Comment