1. Och han gick ut dädan, och kom in uti
sitt fädernesland; och hans Lärjungar
följde honom.
2. Och när Sabbathen kom, begynte han
lära i Synagogon; och månge, som det
hörde, förundrade sig storliga, sägande:
Hvadan kommer honom detta? Och hvad
visdom är denne, som honom gifven är,
och sådana krafter, som ske igenom hans
händer?
3. Är icke denne den timbermannen,
Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och
Jude och Simons? Äro ock icke hans
systrar här när oss? Och de förargades på
honom.
4. Då sade Jesus till dem: En Prophet
varder icke föraktad, utan i sitt
fädernesland, och ibland sina fränder, och
sitt folk.
5. Och han kunde der ingen kraft göra,
utan det att han lade händerna på några få
sjuka, och botade dem.
6. Och han förundrade sig på deras otro;
och han gick omkring i byarna allestäds
deromkring, och lärde.
7. Och han kallade för sig de tolf, tog till
att utsända dem, två och två; gifvandes
dem magt emot de orena andar;
8. Och böd dem, att de intet skulle taga
med sig till vägs, utan käppen allena; icke
skräppo, icke bröd, inga penningar i
pungen;
9. Utan de skulle vara skodde; och att de
icke skulle kläda sig uti två kjortlar;
10. Och sade till dem: Hvar som helst I
ingån uti ett hus, blifven der, tilldess I
dragen dädan.
11. Och hvilken som icke anammar eder,
eller icke hörer eder, går derut, och
skudder af eder det stoft, som är under edra
fötter till vittnesbörd öfver dem.
Sannerliga säger jag eder: Drägeligare
varder Sodome och Gomorre på domedag,
än dem stadenom.
12. Och de gingo ut, och predikade, att
man skulle bättra sig;
13. Och utdrefvo många djeflar, och
smorde många kranka med oljo, och
botade dem.
14. Och fick Konung Herodes detta höra;
ty hans namn var redo kunnigt; och sade:
Den Johannes, som döpte, är uppstånden
ifrå de döda; och derföre gör han sådana
krafter.
15. Somlige sade: Det är Elias; och
somlige sade: Det är en Prophet, eller
såsom en af Propheterna.
16. Då Herodes sådant hörde, sade han:
Denne är Johannes, som jag halshögg; han
är uppstånden ifrå de döda.
17. Ty Herodes hade sändt bort, och låtit
gripa Johannes, och satt honom i fängelse,
för Herodias, sins broders Philippi hustrus
skull; ty han hade tagit henne till hustru;
18. Men Johannes sade till Herodes: Dig
är icke lofligit att hafva dins broders
hustru.
19. Men Herodias gick efter hans argesta,
och hade gerna dräpit honom; och kunde
dock icke komma dess vid;
20. Ty Herodes fruktade Johannem,
vetandes att han var en from och helig
man; och aktade honom, och lydde honom
i mång stycke, och hörde honom gerna.
21. Då nu en belägen dag kom, att
Herodes på sin födelsedag gaf de öfversta,
och höfvitsmän, och de yppersta i
Galileen, en aftonkost;
22. Gick Herodias dotter in, och dansade,
och det behagade Herodi, och dem der med
honom såto vid bordet. Då sade Konungen
till pigona: Bed utaf mig hvad du vill, jag
vill gifva dig det;
23. Och svor henne en ed; Hvad du
bedjande varder af mig, vill jag gifva dig,
allt intill hälften af mitt rike.
24. Hon gick ut, och sade till sina moder:
Hvad skall jag bedja? Hon sade: Johannis
Döparens hufvud.
25. Och hon gick straxt med hast in till
Konungen, och bad, sägandes: Jag vill, att
du gifver mig nu straxt, på ett fat, Johannis
Döparens hufvud.
26. Då vardt Konungen bedröfvad; dock,
för edens skull, och för deras skull, som
der såto vid bordet, ville han icke visa
henne af;
27. Utan straxt sände Konungen bödelen,
och böd inhemta hans hufvud. Han gick
åstad, och halshögg honom i fångahuset;
28. Och bar fram hans hufvud på ett fat,
och fick pigone; och pigan fick det sine
moder.
29. Då hans lärjungar det sporde, kommo
de, och togo hans lekamen upp, och
begrofvo honom.
30. Och Apostlarna församlades till
Jesum, och förkunnade honom all stycke;
och hvad de gjort och lärt hade.
31. Då sade han till dem: Kommer I
allene afsides med mig uti ödemarken, och
hviler eder något litet; ty der voro månge,
som gingo till och ifrå, så att de hade icke
tid till att äta.
32. Och så for han bort afsides till skepps
uti ödemarken.
33. Och folket såg, att de foro sina färde;
och månge kände honom, och lupo dit
tillsammans af alla städer, till fot, och
kommo fram förr än de, och församlades
till honom.
34. Så gick Jesus ut, och fick se det
myckna folket, och varkunnade sig öfver
dem; förty de voro såsom får, de ingen
herdan hade; och begynte lära dem
mycket.
35. Och då nu dagen var fast framliden,
gingo hans Lärjungar till honom, och sade:
Här är öknen, och tiden är fast förliden;
36. Släpp dem ifrå dig, att de måga gå
bort i byarna och torpen här omkring, och
köpa sig bröd; ty de hafva intet äta.
37. Då svarade han dem, och sade: Gifver
I dem äta. Då sade de till honom: Skole vi
gå bort, och köpa för tuhundrade penningar
bröd, och gifva dem äta?
38. Då sade han till dem: Huru mång bröd
hafven I? Går, och ser till. Och sedan de
hade sett till, sade de: Fem, och två fiskar.
39. Då böd han dem, att de skulle sätta sig
alle i matskap, i gröna gräset.
40. Och de satte sig i hopar, hundrade och
hundrade, femtio och femtio.
41. Och så tog han de fem bröd och de två
fiskar; och upplyfte sin ögon till himmelen,
tackade, och bröt bröden, och fick sinom
Lärjungom, att de skulle lägga för dem;
och de två fiskar bytte han emellan dem
alla.
42. Och de åto alle, och vordo mätte;
43. Och togo sedan upp tolf korgar fulla
med styckom, och fiskomen.
44. Och de der ätit hade, voro vid
femtusend män.
45. Och straxt dref han sina Lärjungar, att
de skulle gå till skepps, och fara för honom
öfver hafvet till Bethsaida, medan han
skiljde folket ifrå sig.
46. Och när han hade skiljt dem ifrå sig,
gick han dädan upp på ett berg, till att
bedja.
47. Och då aftonen kom, var skeppet midt
på hafvet, och han på landet allena.
48. Och han såg att de hade plats med
roende; ty vädret var dem emot. Och vid
fjerde väkten om nattena kom han till dem,
gångandes på hafvet; och han ville gå
framom dem.
49. Och när de sågo honom gångandes på
hafvet, mente de det hade varit ett
spökelse, och ropade;
50. Ty de sågo honom alle, och vordo
förskräckte. Då talade han dem straxt till,
och sade till dem: Varer vid en god tröst,
jag äret; varer icke rädde.
51. Och han steg upp till dem i skeppet,
och vädret stillade sig; och de vordo
storliga förskräckte, förundrande vid sig
sjelfva öfvermåtton.
52. Ty de hade icke fått förstånd af
bröden; ty deras hjerta var förblindadt.
53. Och då de öfverfarne voro, kommo de
till det landet Genesaret, och lade der i
hamn.
54. Och när de gingo utu skeppet, kände
de honom straxt;
55. Och lupo omkring allan den
landsändan; och begynte omkringföra de
sjuka på sängar, dit de hörde han var.
56. Och hvar han ingick, i byar, eller
städer, eller torp, der lade de kranka på
gatorna, och bådo honom, att de
åtminstone måtte taga på hans klädefåll;
och så månge, som kommo vid honom, de
vordo helbregda.
No comments:
Post a Comment