1. Och han begynte åter lära vid hafvet;
och till honom församlades mycket folk, så
att han måste stiga uti ett skepp, och satt
der på hafvet; och allt folket blef på landet
vid hafvet.
2. Och han lärde dem mycket genom
liknelser; och sade till dem uti sin
predikan:
3. Hörer till: Si, en sädesman gick ut till
att så.
4. Och hände sig, vid han sådde, föll
somt vid vägen; och foglarna under
himmelen kommo, och åto det upp.
5. Men somt föll på stenören, der icke
mycken jord var; och det gick straxt upp,
ty der var icke djup jord.
6. Men då solen gick upp, förvissnade
det; och efter det var icke väl berotadt,
förtorkades det.
7. Och somt föll i törne; och törnen
växte upp, och förqvafde det; och det bar
ingen frukt.
8. Och somt föll i goda jord, och det bar
frukt, som uppgick, och växte; ett bar
tretiofaldt, och ett sextiofaldt, och ett
hundradefaldt.
9. Och han sade till dem: Den der öron
hafver till att höra, han höre.
10. Då han nu allena var, sporde de, som
med honom voro med de tolf, honom till
om den liknelsen.
11. Och han sade till dem: Eder är gifvet
att veta Guds rikes hemlighet; men dem
der utantill äro sker all ting genom
liknelser;
12. På det de skola med seende ögon se,
och dock icke förnimmat; och med
hörande öron höra, och dock icke förståt;
på det de sig icke ens skola omvända, och
synderna dem förlåtna varda.
13. Och han sade till dem: Förstån I icke
denna liknelsen? Huru viljen I då förstå
alla liknelser?
14. Sädesmannen sår ordet.
15. Men desse äro de som vid vägen äro,
der ordet sådt varder; och de hafva det
hört, straxt kommer Satan, och tager bort
ordet, som sådt var i deras hjertan.
16. Alltså äro ock de som på stenören
sådde äro; då de hafva hört ordet, anamma
de det straxt med fröjd;
17. Och de hafva inga rötter i sig, utan stå
till en tid; då någor bedröfvelse kommer
uppå, eller förföljelse, för ordets skull,
straxt förargas de.
18. Och desse äro de som i törne sådde
äro; de der höra ordet;
19. Och denna verldenes omsorger, och
de bedrägelige rikedomar, och mycken
annor begärelse, gå derin, och förqväfva
ordet, och det varder ofruktsamt.
20. Och desse äro de som uti goda jord
sådde äro; de der ordet höra, och anammat,
och bära frukt, somt tretiofaldt, och somt
sextiofaldt, och somt hundradefaldt.
21. Och han sade till dem: Icke varder ett
ljus upptändt fördenskull, att man skall
sätta det under ena skäppo, eller under
bordet? Sker det icke fördenskull, att det
skall uppsättas på ljusastakan?
22. Ty intet är fördoldt, som icke
uppenbaras skall; ej heller hemligit, som
icke skall uppkomma.
23. Den der öron hafver till att höra, han
höre.
24. Och han sade till dem: Ser till, hvad I
hören: Med hvad mått I mälen, der skola
andra mäla eder med; och eder varder ändå
tillgifvet, I som hören detta.
25. Ty den der hafver, honom varder
gifvet; och den der icke hafver, af honom
skall ock taget varda det han hafver.
26. Och han sade: Så är Guds rike, som en
man kastar ena säd i jordena;
27. Och sofver, och står upp, natt och dag;
och säden går upp, och växer, så att han
der intet af vet.
28. Ty jorden bär utaf sig sjelf, först
brodd, sedan ax, sedan fullbordadt hvete i
axena.
29. När nu frukten mogen är, straxt brukar
han lian; ty skördetiden är för handen.
30. Och han sade: Vid hvem skole vi
likna Guds rike? Och med hvad liknelse
skole vi beteckna det?
31. Det är såsom ett senapskorn, hvilket,
då det sådt varder i jordena, är det mindre
än all annor frö på jordene;
32. Och då det sådt är, går det upp, och
varder större än all annor krydder, och får
stora grenar, så att foglarna under
himmelen måga bo under dess skugga.
33. Och med mång sådana liknelser sade
han dem ordet, efter som de förmådde
hörat;
34. Och utan liknelse talade han intet till
dem; men Lärjungomen uttydde han all
ting afsides.
35. Och den samma dagen, då aftonen
vardt, sade han till dem: Låt oss fara
utöfver, på den andra stranden.
36. Så läto de folket gå, och togo honom,
med skeppet der han redo uti var; voro ock
desslikes någor annor skepp med honom.
37. Och der uppväxte en stor storm, och
vågen slog in i skeppet, så att det
förfylldes.
38. Och han sof bak i skeppet på ett
hyende; då väckte de honom upp, och sade
till honom: Mästar, sköter du intet derom,
att vi förgås?
39. Och då han uppväckt var, näpste han
vädret, och sade till hafvet: Tig, och var
stilla. Och vädret saktade sig, och vardt ett
stort lugn.
40. Och han sade till dem: Hvarföre ären I
så rädde? Huru kommer det till, att I icke
hafven trona?
41. Och de vordo ganska förskräckte, och
sade emellan sig: Ho är denne? Ty vädret
och hafvet äro honom lydig.
No comments:
Post a Comment