Wednesday, May 27, 2015
Marci 12
1. Och han begynte tala dem till i
liknelser: En man plantade en vingård, och
gärde deromkring en gård, och grof en
press, och byggde ett torn, och lejde
honom ut vingårdsmännom; och for så ut i
fremmande land.
2. Och då rätta tiden var, sände han sin
tjenare till vingårdsmännerna, att han
skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf
vingårdsens frukt;
3. Men de togo honom, och slogo
honom, och läto honom gå ifrå sig
tomhändtan.
4. Åter sände han till dem en annan
tjenare; den kastade de hufvudet sönder
med sten, och läto honom gå ifrå sig
försmäddan.
5. Åter sände han en annan, den dråpo
de; och många andra, somliga hudflängde
de, och somliga dråpo de.
6. Så hade han ännu en enda son, den
han kär hade; honom sände han ock till
dem på det sista, sägandes: De hafva ju en
försyn för min son.
7. Men vingårdsmännerna sade emellan
sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss
dräpa honom, så varder arfvedelen vår.
8. Då togo de honom, och dråpo honom,
och kastaden utu vingården.
9. Hvad skall nu vingårdsherren göra?
Han skall komma, och förgöra
vingårdsmännerna, och få vingården
androm.
10. Hafven I ock icke läsit denna
Skriften? Den stenen, som
byggningsmännerne bortkastade, är vorden
en hörnsten;
11. Af Herranom är detta gjordt, och är
underligit för vår ögon.
12. Och de sökte efter att gripa honom;
men de räddes för folket; ty de förstodo att
han sade denna liknelsen om dem. Så
gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg.
13. Och sände de till honom några af de
Phariseer, och de Herodianer, att de skulle
gripa honom i orden.
14. Då de kommo, sade de till honom;
Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och
sköter om ingen; ty du ser icke efter
menniskors person, utan lärer Guds väg
rätt. Är det ock rätt, att man gifver
Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi
gifvan, eller icke gifvan?
15. Men han förstod deras skrymtan, och
sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit
penningen, att jag må se honom.
16. Och de båro honom fram. Då sade han
till dem: Hvars beläte och öfverskrift är
detta? Sade de till honom: Kejsarens.
17. Då svarade Jesus, och sade till dem:
Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom
tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och
de förundrade sig på honom.
18. Så kommo de Sadduceer till honom,
hvilke säga att ingen uppståndelse är, och
sporde honom, sägande:
19. Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om
någors mans broder dör, och låter hustru
efter sig, och låter ingen barn efter sig, då
skall hans broder taga hans hustru, och
uppväcka sinom broder säd.
20. Det voro sju bröder; och den förste
tog sig hustru, och han blef död, och lefde
ingen säd efter sig;
21. Och den andre tog henne, och blef
död; den icke heller lefde säd efter sig; och
den tredje sammalunda;
22. Så att sju togo henne, och lefde dock
ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun.
23. Hvilkensderas hustru skall hon nu
vara i uppståndelsen, då de skola uppstå?
Ty sju hade haft henne till hustru.
24. Svarade Jesus, och sade till dem: I
faren ville, derföre att I icke veten
Skriftena, ej heller Guds kraft.
25. Ty då de uppståndne äro ifrå de döda,
tager man sig icke hustru, och icke gifs
heller hustru manne; utan de äro såsom
Änglar, som i himmelen äro.
26. Men om de döda, att de skola uppstå,
hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes
Gud talade med honom i buskanom,
sägandes: Jag är Abrahams Gud, och
Isaacs Gud, och Jacobs Gud?
27. Han är icke de dödas Gud, utan deras
Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville.
28. Då gick en fram af de Skriftlärda, den
derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat
hade, och hade sett att han hade väl svarat
dem, och sporde honom till: Hvilket är det
yppersta af all budorden?
29. Jesus svarade honom: Det yppersta af
all budorden är detta: Hör, Israel; Herren
vår Gud är allena Herre;
30. Och du skall älska din Herra Gud, af
allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af
all din håg, och af allo dine magt. Detta är
det yppersta budet.
31. Och det andra är desso likt: Älska din
nästa som dig sjelf. Intet annat bud är
större än dessa.
32. Och den Skriftlärde sade till honom:
Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är
en, och ingen annar är förutan honom;
33. Och att älska honom af allt hjerta, och
af allt förstånd, och af allo själ, och af allo
magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det
är mer än bränneoffer, och all offer.
34. Då Jesus såg, att han visliga svarat
hade, sade han till honom: Du äst icke
långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen
fråga honom.
35. Och svarade Jesus, och sade, lärandes
i templet: Huru säga de Skriftlärde, att
Christus är Davids Son?
36. Ty David, genom den Helga Anda,
säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig
på min högra hand, tilldess jag hafver satt
dina ovänner dig till en fotapall.
37. Så kallar nu David honom Herra;
hvadan är han då hans Son? Och en stor
del af folket hörde honom gerna.
38. Och han lärde dem, och sade till dem:
Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna
i sid kläder, och låta gerna helsa sig på
torgen;
39. Och sitta gerna främst i Synagogorna,
och främst vid bordet i gästabåden;
40. Hvilke uppäta enkors hus, förebärande
långa böner; desse skola få dess svårare
fördömelse.
41. Och satte sig Jesus tvärtemot
offerkistona, och såg uppå huruledes folket
lade penningar i kistona; och månge rike
lade mycket in.
42. Och en fattig enka kom, och lade in
två skärfvar, det var en penning.
43. Då kallade han sina Lärjungar till sig,
och sade till dem: Sannerliga säger jag
eder, denna fattiga enkan lade mer in i
kistona, än alle de andre som der inlade.
44. Ty de hafva alle inlagt af det dem
öfverlopp; men hon inlade, utaf sin
fattigdom, allt det hon hade, alla sina
näring.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment