1. Och han sade till dem: Sannerliga
säger jag eder, någre äro ibland dem som
här stå, de der icke skola smaka döden,
tilldess de få se Guds rike komma med
kraft.
2. Och efter sex dagar tog Jesus Petrum,
Jacobum och Johannem till sig; och hade
dem allena upp på ett högt berg afsides,
och vardt förklarad för dem.
3. Och hans kläder vordo klar, och
ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på
jordene kan göra dem så hvit.
4. Och dem syntes Elias med Mose, och
de talade med Jesu.
5. Då svarade Petrus, sägandes till
Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt
oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en,
och Elie en.
6. Men han visste icke hvad han sade; ty
de voro häpne vordne.
7. Och en sky kom, som öfverskyggde
dem; och en röst kom utaf skyn, och sade:
Denne är min käre Son; honom hörer.
8. Och i det samma som de sågo sig om,
sågo de ingen vara der när dem, utan allena
Jesus.
9. Men då de gingo neder af berget, böd
han dem, att de skulle ingom säga hvad de
sett hade, förr än menniskones Son vore
uppstånden ifrå de döda.
10. Och de behöllo det ordet när sig, och
befrågade emellan sig, hvad det skulle
vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.
11. Och de sporde honom, sägande: Hvad
är det, som de Skriftlärde säga, att Elias
måste komma först?
12. Men han svarade, och sade till dem:
Elias skall ju komma först, och sätta all
ting i lag igen; och att menniskones Son
skall mycket lida, och föraktad varda,
såsom skrifvet är.
13. Men jag säger eder: Elias är kommen,
och de gjorde honom allt det de ville,
såsom skrifvet var om honom.
14. Då han kom till sina Lärjungar, såg
han mycket folk omkring dem, och de
Skriftlärda disputerande med dem.
15. Och straxt allt folket såg honom,
vordo de häpne; och lupo till och helsade
honom.
16. Och han sporde de Skriftlärda: Hvad
disputeren I med dem?
17. Och en af folket svarade, och sade:
Mästar, jag hafver haft min son hit till dig,
den der hafver en stum anda;
18. Och då han tager honom fatt, far han
illa med honom; och han fradgas, och
gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag
talade med dina Lärjungar, att de skulle
drifva honom ut; och de kunde icke.
19. Då svarade han honom, och sade: O I
otrogna slägte; huru länge skall jag vara
när eder? Huru länge skall jag lida eder?
Leder honom hit till mig.
20. Och de ledden fram till honom. Då
anden fick se honom, straxt for han illa
med honom; och föll neder på jordena, och
välte sig, och fradgades.
21. Då sporde han hans fader till: Huru
länge är, sedan detta kom honom uppå? Då
sade han: Utaf barndom.
22. Och han hafver ofta kastat honom i
elden, och i vattnet, att han måtte förgöra
honom; men förmår du något, så varkunna
dig öfver oss, och hjelp oss.
23. Jesus sade till honom: Om du tro kan;
all ting äro möjelig honom, som tror.
24. Och straxt ropade drängens fader, med
gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror;
hjelp mina otro.
25. När Jesus såg, att folket lopp till med,
näpste han den orena andan, och sade till
honom: Du ande, döfver och dumbe, jag
bjuder dig, gack ut af honom, och gack
intet mer härefter in uti honom.
26. Så ropade anden, och for ganska illa
med honom, och gick ut. Och han vardt
som han hade varit död; så att månge sade:
Han är död.
27. Då tog Jesus honom vid handena, och
reste honom upp; och han stod upp.
28. Och när han kom hem i huset, frågade
hans Lärjungar honom afsides: Hvi
förmådde icke vi utdrifva honom?
29. Sade han till dem: Detta slägtet kan
med ingen ting utfara, utan med bön och
fasto.
30. Och de gingo dädan, och vandrade
genom Galileen; och han ville icke, att
någor skulle vetat.
31. Ty han underviste sina Lärjungar, och
han sade till dem: Menniskones Son skall
varda öfverantvardad i menniskors händer,
och de skola döda honom; och då han är
dödad, skall han på tredje dagen uppstå.
32. Men de förstodo intet hvad han sade,
och torde icke spörja honom.
33. Så kom han till Capernaum; och när
han var kommen i huset, sporde han dem:
Hvad handladen I eder emellan i vägen?
34. Men de tigde; förty de hade handlat
emellan sig i vägen, hvilken af dem
ypperst var.
35. Och då han hade satt sig, kallade han
de tolf, och sade till dem: Hvilken som vill
den främste vara, han skall vara ytterst af
allom, och allas tjenare.
36. Och så tog han ett barn, och ställde
det midt ibland dem. Och då han hade tagit
det i sin famn, sade han till dem:
37. Hvilken som anammar ett sådant barn
i mitt Namn, han anammar mig; och
hvilken mig anammar, han anammar icke
mig, utan honom som mig sändt hafver.
38. Men Johannes svarade honom,
sägandes: Mästar, vi sågom en utdrifva
djeflar uti ditt Namn, och han följer oss
icke; och vi förböde honom det, efter han
icke följer oss.
39. Då sade Jesus: Förbjuder honom icke;
ty ingen är den som gör krafter i mitt
Namn, som snarliga kan tala ondt på mig;
40. Förty den der icke är emot oss, han är
med oss.
41. Men hvilken som gifver eder dricka
en bägare vatten, i mitt Namn, derföre att I
Christo tillhören, sannerliga säger jag eder,
han skall ingalunda mista sin lön.
42. Och hvilken som förargar en af de
små, som tro på mig, bättre vore honom,
att vid hans hals hängdes en qvarnsten, och
han bortkastades uti hafvet.
43. Nu, om din hand vore dig till
förargelse, hugg henne af. Bättre är dig
enhändtan ingå uti lifvet, än att du hafver
två händer, och far till helvetet, uti evig
eld;
44. Der deras matk icke dör, och elden
icke utsläckes.
45. Och om din fot vore dig till
förargelse, hugg honom af. Dig är bättre,
att du ingår uti lifvet halter, än att du
hafver två fötter, och varder kastad till
helvetet, uti evig eld;
46. Der deras matk icke dör, och elden
icke utsläckes.
47. Och om ditt öga vore dig till
förargelse, rif det ut. Bättre är dig, att du
enögder ingår uti Guds rike, än att du
skulle hafva tu ögon, och bortkastas i
helvetes eld;
48. Der deras matk icke dör, och elden
icke utsläckes.
49. Ty hvar och en måste med eld saltad
varda, och allt offer måste med salt saltas.
50. Salt är ett godt ting; hvar nu saltet
mister sin sälto, hvarmed skall man salta?
Hafver salt uti eder, och hafver frid
emellan eder inbördes.
No comments:
Post a Comment