Marci 13

1. Och då han gick ut af templet, sade till honom en af hans Lärjungar: Mästar, se hurudana stenar, och hurudana byggning är detta.
2. Jesus svarade, och sade till honom: Ser du denna stora byggningen? En sten varder icke qvarliggandes på den andra, den icke afbruten varder.
3. Och då han satt på Oljoberget, tvärtemot templet, frågade honom Petrus, och Jacobus, och Johannes, och Andreas, afsides:
4. Säg oss, när detta skall ske? Och hvad tecken är dertill, när detta skall allt fullbordas?
5. Svarade Jesus, och begynte säga: Ser till, att ingen bedrager eder.
6. Ty månge varda kommande i mitt Namn, sägande: Jag är Christus; och de skola bedraga många.
7. Men när I fån höra örlig, och örligs rykte, varer icke bedröfvade; ty det måste så ske; men det är icke straxt änden.
8. Det ena folket skall uppsätta sig emot det andra, och det ena riket emot det andra; och jordbäfning skall varda mångastäds; och hunger och förskräckelser skola varda. Detta är begynnelsen till vedermödon.
9. Men tager I eder vara; ty de skola öfverantvarda eder in på Rådhusen och Synagogorna; och I skolen varda hudflängde, och framdragne för Förstar och Konungar, för mina skull, till ett vittnesbörd öfver dem.
10. Och Evangelium måste först predikadt varda för all folk.
11. När de nu draga eder fram, och öfverantvarda eder, så hafver ingen omsorg, hvad I skolen säga; och tänker der intet på framföreåt; utan, hvad eder ingifvet varder i samma stunden, det taler; ty det ären icke I, som talen, utan den Helge Ande.
12. Och den ene brodren skall öfverantvarda den andra i döden, och fadren sonen; och barnen skola sig uppsätta mot föräldrarna, och hjelpa till att döda dem.
13. Och I skolen varda förhatade af allom, för mitt Namns skull; men den som härdar intill ändan, han varder salig.
14. Men då I fån se förödelsens styggelse, deraf sagdt är genom Propheten Daniel, ståndandes der det icke skall; (den det läs, han förstå det) de som då äro i Judeen, de fly upp på bergen.
15. Men den der är på taket, han gånge icke neder i huset, och gånge icke in, till att taga något utu sitt hus.
16. Och den som är på åkren, han vände icke tillbaka, till att taga sin kläder.
17. Ve dem, som hafvande äro, eller dia gifva, i de dagar.
18. Men beder, att edor flykt icke sker om vinteren;
19. Ty i de dagar varder sådana bedröfvelse, att slik hafver icke varit, ifrå kreaturens begynnelse, dem Gud skapat hafver, intill nu; och ej heller varder.
20. Och hvar Herren icke hade förkortat de dagar, vorde intet kött saligt; men för de utkorades skull, som han utkorat hafver, förkortade han dagarna.
21. När då någor ville säga till eder: Si, här är Christus; eller si, han är der; tror det intet;
22. Ty falske Christi och falske Propheter skola upphäfva sig, och skola göra tecken och under, så att de ock skola förföra de utkorada, om möjeligit vore.
23. Men tager I eder vara; si, jag hafver sagt eder all ting framföreåt.
24. Men i de dagar, efter den bedröfvelsen, skall solen förmörkas, och månen skall icke gifva sitt sken;
25. Och himmelens stjernor skola nederfalla, och himmelens krafter skola bäfva.
26. Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med stor magt och härlighet.
27. Och då skall han sända sina Änglar, till att församla sina utkorada, ifrå fyra väder; ifrå jordenes ända intill himmelens ända.
28. Lärer af fikonaträt en liknelse: När nu dess qvist är klen, och begynner bära löf, så veten I, att sommaren är när;
29. Sammalunda ock, när I sen detta ske, så veter att det är när för dörrene.
30. Sannerliga säger jag eder, att detta slägtet skall icke förgås, förr än allt detta skedt är.
31. Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.
32. Men om den dagen, och den stunden, vet ingen; icke Änglarna, som i himmelen äro, ej heller Sonen; utan Fadren allena.
33. Ser till, vaker och beder; ty I veten icke, när tiden är.
34. Såsom en man, den der drog bort i främmande land, och lät blifva sitt hus, och gaf sina tjenare magt, och hvarjom och enom sina sysslo, och böd dörravaktaren, att han skulle vaka.
35. Vaker fördenskull; ty I veten icke, när husbonden kommer, antingen om aftonen, eller midnattstid, eller i hönsgälden, eller om morgonen;
36. Att, då han kommer hasteliga, han icke skall finna eder sofvande.
37. Men hvad jag säger eder, det säger jag allom: Vaker.

Marci 12

1. Och han begynte tala dem till i liknelser: En man plantade en vingård, och gärde deromkring en gård, och grof en press, och byggde ett torn, och lejde honom ut vingårdsmännom; och for så ut i fremmande land. 2. Och då rätta tiden var, sände han sin tjenare till vingårdsmännerna, att han skulle anamma, af vingårdsmännerna, utaf vingårdsens frukt; 3. Men de togo honom, och slogo honom, och läto honom gå ifrå sig tomhändtan. 4. Åter sände han till dem en annan tjenare; den kastade de hufvudet sönder med sten, och läto honom gå ifrå sig försmäddan. 5. Åter sände han en annan, den dråpo de; och många andra, somliga hudflängde de, och somliga dråpo de. 6. Så hade han ännu en enda son, den han kär hade; honom sände han ock till dem på det sista, sägandes: De hafva ju en försyn för min son. 7. Men vingårdsmännerna sade emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss dräpa honom, så varder arfvedelen vår. 8. Då togo de honom, och dråpo honom, och kastaden utu vingården. 9. Hvad skall nu vingårdsherren göra? Han skall komma, och förgöra vingårdsmännerna, och få vingården androm. 10. Hafven I ock icke läsit denna Skriften? Den stenen, som byggningsmännerne bortkastade, är vorden en hörnsten; 11. Af Herranom är detta gjordt, och är underligit för vår ögon. 12. Och de sökte efter att gripa honom; men de räddes för folket; ty de förstodo att han sade denna liknelsen om dem. Så gåfvo de honom öfver, och gingo sin väg. 13. Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden. 14. Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan? 15. Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom. 16. Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens. 17. Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom. 18. Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande: 19. Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd. 20. Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig; 21. Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda; 22. Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun. 23. Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru. 24. Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft. 25. Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro. 26. Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? 27. Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville. 28. Då gick en fram af de Skriftlärda, den derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat hade, och hade sett att han hade väl svarat dem, och sporde honom till: Hvilket är det yppersta af all budorden? 29. Jesus svarade honom: Det yppersta af all budorden är detta: Hör, Israel; Herren vår Gud är allena Herre; 30. Och du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg, och af allo dine magt. Detta är det yppersta budet. 31. Och det andra är desso likt: Älska din nästa som dig sjelf. Intet annat bud är större än dessa. 32. Och den Skriftlärde sade till honom: Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en, och ingen annar är förutan honom; 33. Och att älska honom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af allo själ, och af allo magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det är mer än bränneoffer, och all offer. 34. Då Jesus såg, att han visliga svarat hade, sade han till honom: Du äst icke långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen fråga honom. 35. Och svarade Jesus, och sade, lärandes i templet: Huru säga de Skriftlärde, att Christus är Davids Son? 36. Ty David, genom den Helga Anda, säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på min högra hand, tilldess jag hafver satt dina ovänner dig till en fotapall. 37. Så kallar nu David honom Herra; hvadan är han då hans Son? Och en stor del af folket hörde honom gerna. 38. Och han lärde dem, och sade till dem: Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna i sid kläder, och låta gerna helsa sig på torgen; 39. Och sitta gerna främst i Synagogorna, och främst vid bordet i gästabåden; 40. Hvilke uppäta enkors hus, förebärande långa böner; desse skola få dess svårare fördömelse. 41. Och satte sig Jesus tvärtemot offerkistona, och såg uppå huruledes folket lade penningar i kistona; och månge rike lade mycket in. 42. Och en fattig enka kom, och lade in två skärfvar, det var en penning. 43. Då kallade han sina Lärjungar till sig, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder, denna fattiga enkan lade mer in i kistona, än alle de andre som der inlade. 44. Ty de hafva alle inlagt af det dem öfverlopp; men hon inlade, utaf sin fattigdom, allt det hon hade, alla sina näring.

Marci 11

1. Och då de kommo in mot Jerusalem, till Bethphage och Bethanien, vid Oljoberget, utsände han två af sina Lärjungar;
2. Och han sade till dem: Går i byn, som för eder är; och straxt I kommen derin, varden I finnande en fåla bunden, der ännu ingen menniska på sutit hafver; löser honom, och hafver honom hit.
3. Och om någor säger till eder: Hvi gören I detta? säger: Herren behöfver honom; och då skall han straxt sända honom hit.
4. Så gingo de bort, och funno fålan bunden för dörrene, vid vägamotet, och löste honom.
5. Och somlige, som der stodo, sade till dem: Hvad gören I, att I lösen fålan?
6. Då sade de till dem, såsom Jesus hade budit dem; så läto de betämma dem.
7. Och de hade fålan till Jesum, och kastade sin kläder på honom; och han satte sig deruppå.
8. Och månge bredde sin kläder på vägen; och somlige skåro qvistar af trän, och strödde på vägen.
9. Och de der föregingo, och der efterföljde, ropade, och sade: Hosianna! välsignad vare den, som kommer i Herrans Namn.
10. Välsignad vare vårs faders Davids rike, som kommer i Herrans Namn; Hosianna i höjdene!
11. Och Herren gick in i Jerusalem, och i templet, och besåg all ting. Och när det led åt aftonen, gick han ut till Bethanien, med de tolf.
12. Och dagen derefter, då de gingo ut ifrå Bethanien, hungrade honom.
13. Och han fick se ett fikonaträ der långt ifrå, som löf hade; dit kom han, om han tilläfventyrs måtte finna der något uppå; och då han kom dit, fann han der intet annat än löf; ty det var icke då tid till fikon.
14. Och Jesus svarade, och sade till det: Äte aldrig någor härefter frukt af dig till evig tid. Och hans Lärjungar hörde det.
15. Och de kommo till Jerusalem. Och Jesus gick in i templet, och begynte utdrifva dem som sålde och köpte i templet; och förstörte de vexlares bord, och deras stolar som dufvor sålde;
16. Och stadde icke till, att någor bar något genom templet.
17. Och han lärde, och sade till dem: Är icke skrifvet: Mitt hus skall kallas ett bönehus allom folkom? Men I hafven gjort det till en röfvarekulo.
18. Och de Skriftlärde och öfverste Presterne fingo det höra; och begynte söka efter, huru de kunde förgöra honom, men de fruktade för honom; ty allt folket förundrade sig på hans lärdom.
19. Och då aftonen kom, gick han utu staden.
20. Och om morgonen gingo de der framom, och sågo fikonaträt förtorkadt vara intill roten.
21. Då kom Petrus det ihåg, och sade till honom: Rabbi, si, det fikonaträt, som du bannade, är förtorkadt.
22. Jesus svarade, och sade till dem: Hafver trona till Gud.
23. Sannerliga säger jag eder: Hvilken som helst sade till detta berg: Häf dig upp, och kasta dig i hafvet; och han tviflade intet i sitt hjerta, utan trodde så ske skola som han sade; honom skall ske allt det han säger.
24. Derföre säger jag eder: Allt det I bedjen i edra böner, tror att I fån det, så skall det ske eder.
25. Och när I stån och bedjen, så förlåter, om I något hafven emot någon; på det edar Fader, som i himmelen är, skall ock förlåta eder edra brister.
26. Men om I icke förlåten, så skall icke heller edar Fader, som är i himmelen, förlåta det I bryten.
27. Och som de kommo åter till Jerusalem, och han gick i templet, kommo till honom de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och de äldste;
28. Och de sade till honom: Af hvad magt gör du detta? Och hvilken hafver gifvit dig denna magten, att du detta göra skall?
29. Jesus svarade, och sade till dem: Jag vill ock något spörja eder; svarer mig, så vill jag säga eder, af hvad magt jag detta gör.
30. Johannis döpelse, var den af himmelen, eller af menniskor? Svarer mig.
31. Och de tänkte vid sig, och sade: Säge vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I honom icke då?
32. Men säge vi, att den var af menniskom, rädes vi för folket; ty alle höllo Johannes för en sann Prophet.
33. Och så svarade de, sägande till Jesum: Vi vete det icke. Svarade Jesus, och sade till dem: Icke heller säger jag eder, af hvad magt jag detta gör.

Marci 10

1. Och då han stod upp dädan, kom han uti Judee landsändar, vid sidon af Jordan. Och folket församlades åter till honom; och åter lärde han dem, såsom hans seder var.
2. Då gingo de Phariseer till, och frågade honom: Är det ock mannenom lofligit skilja sina hustru ifrå sig? frestande honom.
3. Då svarade han, och sade till dem: Hvad hafver Mose budit eder?
4. Sade de: Mose tillstadde skrifva ett skiljobref, och öfvergifva henne.
5. Svarade Jesus, och sade till dem: För edor hjertas hårdhets skull skref han eder detta budet.
6. Men af första skapelsen hafver Gud gjort dem man och qvinno;
7. Fördenskull skall man öfvergifva sin fader och moder, och blifva vid sina hustru;
8. Och de tu varda ett kött; så äro de nu icke tu, utan ett kött.
9. Hvad Gud hafver tillhopafogat, det skall menniskan icke åtskilja.
10. Och i huset frågade hans Lärjungar honom på nytt om samma ärende.
11. Och han sade till dem: Hvilken som skiljer sina hustru ifrå sig, och tager ena andra, han bedrifver hor emot henne.
12. Och om qvinnan öfvergifver sin man, och tager en annan, hon bedrifver hor.
13. Och de hade barn till honom, att han skulle taga på dem; men Lärjungarna näpste dem, som dem fram hade.
14. Men när Jesus det såg, vardt han misslynt, och sade till dem: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
15. Sannerliga säger jag eder; Hvilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.
16. Och han tog dem upp i famnen, och lade händerna på dem, och välsignade dem,
17. Och då han dädan utgången var på vägen, lopp en till, och föll på knä för honom, och frågade honom: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag måtte få evinnerligit lif?
18. Men Jesus sade till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god utan en, det är Gud.
19. Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor: Du skall icke dräpa: Du skall icke stjäla: Du skall icke tala falskt vittnesbörd: Du skall ingen bedraga: Ära din fader och moder.
20. Då svarade han, och sade till honom: Mästar, det hafver jag allt hållit utaf min ungdom.
21. Jesus såg på honom, och älskade honom, och sade till honom: Ett fattas dig; gack bort, sälj allt det du hafver, och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, följ mig, och tag korset uppå dig.
22. Och han vardt bedröfvad af talet, och gick bort sörjandes; ty han hade många ägodelar.
23. Och Jesus såg sig om, och sade till sina Lärjungar: Huru svårliga kunna de rike komma in uti Guds rike!
24. Men hans Lärjungar vordo förskräckte af hans ord. Då svarade åter Jesus, och sade till dem: Huru svårt är det, kära barn, dem som sätta sina tröst på sina rikedomar, ingå uti Guds rike.
25. Lättare är en camel gå igenom ett nålsöga, än en rik gå in uti Guds rike.
26. Men de förundrade sig öfvermåtton, och sade vid sig sjelfva: Ho kan då varda salig?
27. Men Jesus såg på dem, och sade: För menniskom är det omöjeligit; men icke för Gud; ty när Gudi äro all ting möjelig.
28. Och Petrus begynte säga till honom: Si, vi hafve öfvergifvit all ting, och följt dig.
29. Svarade Jesus, och sade: Sannerliga säger jag eder: Ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för min och Evangelii skull;
30. Den icke får hundradefaldt igen, nu i denna tiden, hus, och bröder, och systrar, och mödrar, och barn, och åkrar, med förföljelsen; och i tillkommande verld evinnerligit lif.
31. Men månge, de som de främste äro, varda de ytterste, och de ytterste de främste.
32. Och de voro på vägen, gångande upp till Jerusalem; och Jesus gick för dem, och de voro förskräckte, och gingo efter honom, fruktande sig. Så tog Jesus åter till sig de tolf, och begynte säga dem, hvad honom öfvergå skulle:
33. Si, vi gåm upp till Jerusalem; och menniskones Son skall öfverantvardas de öfversta Presterna, och de Skriftlärda; och de skola fördöman till döds, och öfverantvardan Hedningomen;
34. Och de skola begabban, och hudflängan, bespottan, och dödan; och tredje dagen skall han uppstå igen.
35. Då gingo till honom Jacobus och Johannes, Zebedei söner, och sade: Mästar, vi vilje att du gör oss hvad som helst vi bedje.
36. Sade han till dem: Hvad viljen I jag skall göra eder?
37. Sade de till honom: Gif oss, att vi sitte, den ene på dine högra hand, och den andre på dine venstra, uti din härlighet.
38. Men Jesus sade till dem: I veten icke hvad I bedjen; kunnen I dricka den kalken, som jag dricker; och döpas med den döpelsen, der jag med döpes?
39. Då sade de till honom: Ja, kunne vi så. Sade Jesus till dem: Den kalken jag dricker, skolen I ock dricka; och med den döpelse, der jag med döpes, skolen I döpas;
40. Men sitta på mine högra och venstra hand, står icke mig till att gifva; utan dem händer det, som det beredt är.
41. När de tio hörde detta, begynte de vara illa tillfrids med Jacobo och Johanne.
42. Men Jesus kallade dem till sig, och sade till dem: I veten, att verldslige Förstar äro rådande, och de mägtige ibland dem hafva välde;
43. Men det skall icke så vara ibland eder; utan den, som ibland eder vill ypperst vara, han skall vara edar tjenare.
44. Och den, som ibland eder vill vara den främste, han skall vara allas dräng;
45. Ty ock menniskones Son är icke kommen, på det han skulle låta tjena sig; utan på det han ville tjena, och gifva sitt lif till återlösning för många.
46. Och de kommo till Jericho. Och då han gick ut af Jericho, och hans Lärjungar, och en mägtig stor hop folk, då satt der vid vägen en blinder, Bartimeus, Timei son, tiggandes.
47. Och när han hörde, att det var Jesus af Nazareth, begynte han ropa, och säga: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
48. Och månge näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
49. Så stadnade Jesus, och lät kalla honom. Och de kallade den blinda, och sade till honom: Var vid ett godt mod; statt upp, han kallar dig.
50. Han kastade ifrå sig sin mantel, stod upp, och kom till Jesum.
51. Då svarade Jesus, och sade till honom: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Den blinde sade till honom: Rabboni, att jag måtte få min syn.
52. Jesus sade till honom: Gack, din tro hafver gjort dig helbregda. Och straxt fick han sin syn, och följde Jesum i vägen.

Marci 9

1. Och han sade till dem: Sannerliga säger jag eder, någre äro ibland dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike komma med kraft.
2. Och efter sex dagar tog Jesus Petrum, Jacobum och Johannem till sig; och hade dem allena upp på ett högt berg afsides, och vardt förklarad för dem.
3. Och hans kläder vordo klar, och ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på jordene kan göra dem så hvit.
4. Och dem syntes Elias med Mose, och de talade med Jesu.
5. Då svarade Petrus, sägandes till Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en, och Elie en.
6. Men han visste icke hvad han sade; ty de voro häpne vordne.
7. Och en sky kom, som öfverskyggde dem; och en röst kom utaf skyn, och sade: Denne är min käre Son; honom hörer.
8. Och i det samma som de sågo sig om, sågo de ingen vara der när dem, utan allena Jesus.
9. Men då de gingo neder af berget, böd han dem, att de skulle ingom säga hvad de sett hade, förr än menniskones Son vore uppstånden ifrå de döda.
10. Och de behöllo det ordet när sig, och befrågade emellan sig, hvad det skulle vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.
11. Och de sporde honom, sägande: Hvad är det, som de Skriftlärde säga, att Elias måste komma först?
12. Men han svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och sätta all ting i lag igen; och att menniskones Son skall mycket lida, och föraktad varda, såsom skrifvet är.
13. Men jag säger eder: Elias är kommen, och de gjorde honom allt det de ville, såsom skrifvet var om honom.
14. Då han kom till sina Lärjungar, såg han mycket folk omkring dem, och de Skriftlärda disputerande med dem.
15. Och straxt allt folket såg honom, vordo de häpne; och lupo till och helsade honom.
16. Och han sporde de Skriftlärda: Hvad disputeren I med dem?
17. Och en af folket svarade, och sade: Mästar, jag hafver haft min son hit till dig, den der hafver en stum anda;
18. Och då han tager honom fatt, far han illa med honom; och han fradgas, och gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag talade med dina Lärjungar, att de skulle drifva honom ut; och de kunde icke.
19. Då svarade han honom, och sade: O I otrogna slägte; huru länge skall jag vara när eder? Huru länge skall jag lida eder? Leder honom hit till mig.
20. Och de ledden fram till honom. Då anden fick se honom, straxt for han illa med honom; och föll neder på jordena, och välte sig, och fradgades.
21. Då sporde han hans fader till: Huru länge är, sedan detta kom honom uppå? Då sade han: Utaf barndom.
22. Och han hafver ofta kastat honom i elden, och i vattnet, att han måtte förgöra honom; men förmår du något, så varkunna dig öfver oss, och hjelp oss.
23. Jesus sade till honom: Om du tro kan; all ting äro möjelig honom, som tror.
24. Och straxt ropade drängens fader, med gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror; hjelp mina otro. 25. När Jesus såg, att folket lopp till med, näpste han den orena andan, och sade till honom: Du ande, döfver och dumbe, jag bjuder dig, gack ut af honom, och gack intet mer härefter in uti honom. 26. Så ropade anden, och for ganska illa med honom, och gick ut. Och han vardt som han hade varit död; så att månge sade: Han är död. 27. Då tog Jesus honom vid handena, och reste honom upp; och han stod upp. 28. Och när han kom hem i huset, frågade hans Lärjungar honom afsides: Hvi förmådde icke vi utdrifva honom? 29. Sade han till dem: Detta slägtet kan med ingen ting utfara, utan med bön och fasto. 30. Och de gingo dädan, och vandrade genom Galileen; och han ville icke, att någor skulle vetat. 31. Ty han underviste sina Lärjungar, och han sade till dem: Menniskones Son skall varda öfverantvardad i menniskors händer, och de skola döda honom; och då han är dödad, skall han på tredje dagen uppstå. 32. Men de förstodo intet hvad han sade, och torde icke spörja honom. 33. Så kom han till Capernaum; och när han var kommen i huset, sporde han dem: Hvad handladen I eder emellan i vägen? 34. Men de tigde; förty de hade handlat emellan sig i vägen, hvilken af dem ypperst var. 35. Och då han hade satt sig, kallade han de tolf, och sade till dem: Hvilken som vill den främste vara, han skall vara ytterst af allom, och allas tjenare. 36. Och så tog han ett barn, och ställde det midt ibland dem. Och då han hade tagit det i sin famn, sade han till dem: 37. Hvilken som anammar ett sådant barn i mitt Namn, han anammar mig; och hvilken mig anammar, han anammar icke mig, utan honom som mig sändt hafver. 38. Men Johannes svarade honom, sägandes: Mästar, vi sågom en utdrifva djeflar uti ditt Namn, och han följer oss icke; och vi förböde honom det, efter han icke följer oss. 39. Då sade Jesus: Förbjuder honom icke; ty ingen är den som gör krafter i mitt Namn, som snarliga kan tala ondt på mig; 40. Förty den der icke är emot oss, han är med oss. 41. Men hvilken som gifver eder dricka en bägare vatten, i mitt Namn, derföre att I Christo tillhören, sannerliga säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön. 42. Och hvilken som förargar en af de små, som tro på mig, bättre vore honom, att vid hans hals hängdes en qvarnsten, och han bortkastades uti hafvet. 43. Nu, om din hand vore dig till förargelse, hugg henne af. Bättre är dig enhändtan ingå uti lifvet, än att du hafver två händer, och far till helvetet, uti evig eld; 44. Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 45. Och om din fot vore dig till förargelse, hugg honom af. Dig är bättre, att du ingår uti lifvet halter, än att du hafver två fötter, och varder kastad till helvetet, uti evig eld; 46. Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 47. Och om ditt öga vore dig till förargelse, rif det ut. Bättre är dig, att du enögder ingår uti Guds rike, än att du skulle hafva tu ögon, och bortkastas i helvetes eld; 48. Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 49. Ty hvar och en måste med eld saltad varda, och allt offer måste med salt saltas. 50. Salt är ett godt ting; hvar nu saltet mister sin sälto, hvarmed skall man salta? Hafver salt uti eder, och hafver frid emellan eder inbördes.

Marci 8

1. Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem:
2. Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta;
3. Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga.
4. Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan?
5. Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju.
6. Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket.
7. Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram.
8. Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro.
9. Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem.
10. Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha.
11. Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen.
12. Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas.
13. Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver.
14. Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet.
15. Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg.
16. Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd.
17. Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt?
18. Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet?
19. Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf.
20. Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju.
21. Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet?
22. Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom.
23. Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg.
24. Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä.
25. Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla.
26. Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne.
27. Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara?
28. De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna.
29. Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus.
30. Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom;
31. Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen.
32. Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom.
33. Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer.
34. Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig.
35. Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla.
36. Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ?
37. Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må?
38. Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.

Marci 7

1. Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.
2. Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;
3. Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;
4. Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.
5. Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?
6. Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.
7. Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;
8. Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören I.
9. Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.
10. Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.
11. Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;
12. Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;
13. Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.
14. Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.
15. Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.
16. Den der hafver öron till att höra, han höre.
17. Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.
18. Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?
19. Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.
20. Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;
21. Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22. Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;
23. All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.
24. Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.
25. Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.
26. Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.
27. Men Jesus sade till henne: Låt barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.
28. Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.
29. Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.
30. Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.
31. Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.
32. Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.
33. Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;
34. Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.
35. Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.
36. Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.
37. Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala.