1. Och han gick åter in uti Synagogon;
och der var en man, som hade ena
bortvissnada hand.
2. Och de vaktade på honom, om han
ock skulle bota honom om Sabbathen; på
det att de skulle få anklaga honom.
3. Då sade han till mannen, som den
vissna handen hade: Gack hitfram.
4. Och sade till dem: Hvilketdera är
lofligit, göra väl om Sabbathen, eller göra
illa; hjelpa lifvet, eller dräpa? Då tigde de.
5. Då såg han uppå dem med vrede, och
förömkade sig öfver deras hjertas blindhet,
och sade till mannen: Räck ut dina hand;
och han räckte henne ut; och handen vardt
honom färdig igen, såsom den andra.
6. Men de Phariseer gingo ut, och höllo
straxt råd med de Herodianer, emot
honom, huru de kunde förgöra honom.
7. Men Jesus, med sina Lärjungar, gick
afsides bort till hafvet; och honom följde
ett stort tal folk, utaf Galileen, och utaf
Judeen;
8. Och utaf Jerusalem, och utaf Idumeen,
och utaf hinsidon Jordan och de der bodde
vid Tyrus och Sidon, en ganska stor hop
folk, som kommo till honom, när de hörde
af hans gerningar.
9. Och sade han till sina Lärjungar, att
de skulle fly honom en båt, för folkets
skull, att de icke skulle tränga honom.
10. Förty han gjorde många helbregda, så
att de öfverföllo honom, och ville taga på
honom, så månge som några plågo hade.
11. Och de orene andar, när de sågo
honom, föllo de neder för honom, och
ropade, sägande: Du äst Guds Son.
12. Och han hotade dem hårdeliga, att de
icke skulle uppenbara honom.
13. Och han steg upp på ett berg, och
kallade till sig hvilka han ville; och de
kommo till honom.
14. Och då skickade han tolf, att de skulle
vara med honom, och att han skulle
utsända dem till att predika;
15. Och att de skulle hafva magt till att
bota sjukdomar och utdrifva djeflar.
16. Och gaf Simon det namnet Petrus;
17. Och Jacobus, Zebedei son, Johannes,
Jacobs broder, och nämnde dem
Boanerges, det är sagdt: Tordönsbarn;
18. Och Andreas och Philippus, och
Bartholomeus, och Mattheus, och Thomas,
och Jacobus, Alphei son, och Thaddeus,
och Simon Cananeus;
19. Och Judas Ischarioth, den honom ock
förrådde.
20. Och de kommo i huset; och folket
församlade sig åter, så att de icke tid hade
till att äta.
21. Och när de detta hörde, som honom
åkomne voro, gingo de ut, och ville taga
fatt på honom, och sade: Han kommer ifrå
sig.
22. Men de Skriftlärde, som af Jerusalem
nederkomne voro, sade: Han hafver
Beelzebub, och med den öfversta djefvulen
drifver han djeflar ut.
23. Då kallade han dem till sig, och sade
till dem i liknelser: Huru kan en Satan den
andra utdrifva?
24. Och om ett rike söndradt varder emot
sig sjelft, då kan det riket icke stå;
25. Och der ett hus är söndradt emot sig
sjelft, det huset kan icke blifva ståndandes.
26. Sätter nu Satan sig upp emot sig sjelf,
och är söndrad, då kan han icke blifva
beståndandes, utan det är då ute med
honom.
27. Ingen kan infalla uti en starks hus, och
taga hans hustyg bort, utan han först binder
den starka; och så skinnar han hans hus.
28. Sannerliga säger jag eder: Alla synder
varda menniskors barnom förlåtna; ock
försmädelse, dermed de försmäda;
29. Men den der försmäder den Heliga
Anda, han hafver ingen förlåtelse i evig
tid, utan blifver saker till evig fördömelse.
30. Ty de sade: Han hafver den orena
andan.
31. Och då kommo hans bröder och hans
moder, och stodo ute, och sände några till
honom, som honom utkalla skulle.
32. Och folket satt när honom, och de
sade till honom: Si, din moder och dine
bröder äro derute, och söka efter dig.
33. Han svarade dem, och sade: Ho är
min moder och mine bröder?
34. Och då han omkringsett hade på
Lärjungarna, som der kringom honom såto,
sade han: Si, min moder och mine bröder.
35. Ty den som gör Guds vilja, han är min
broder, och min syster, och min moder.
No comments:
Post a Comment