1. Så kommo de öfver hafvet, in i de
Gadareners ängd.
2. Och straxt han steg utu skeppet, lopp
emot honom, utu grifter, en man besatt
med den orena andan;
3. Den der plägade bo uti grifter; och
ingen kunde honom binda med kedjor.
4. Förty han hade många resor varit
bunden med fjettrar och kedjor; och
kedjorna voro sletna af honom, och
fjettrarna sönderslagne; och ingen kunde
späka honom.
5. Och han var alltid, dag och natt, på
bergen, och i grifterna, ropade och slog sig
sjelf med stenar.
6. Då han nu såg Jesum fjerran ifrå sig,
lopp han till, och föll neder för honom.
7. Och ropade med höga röst, och sade:
Hvad hafver jag med dig göra, Jesu, den
högstas Guds Son? Jag besvär dig vid Gud,
att du icke qväl mig.
8. Då sade han till honom: Far ut af
menniskone, du orene ande.
9. Och sporde han honom: Hvad är ditt
namn? Svarade han och sade: Legio är mitt
namn; förty vi äre månge.
10. Och han bad honom storliga, att han
icke skulle drifva honom bort utu den
ängden.
11. Och der var vid bergen en stor
svinahjord, den der gick och födde sig;
12. Och djeflarna bådo honom alle,
sägande: Sänd oss i svinen, att vi må fara
in uti dem.
13. Och Jesus tillstadde dem det straxt.
Och de orene andar drogo straxt ut, och
foro in uti svinen; och hjorden brådstörte
sig i hafvet; och de voro vid tutusend, och
vordo fördränkte i hafvet.
14. Men de, som skötte svinen, flydde och
förkunnade det in i staden, och på
bygdene; och de gingo ut till att se hvad
skedt var;
15. Och kommo till Jesum, och sågo
honom, som hade besatt varit, och haft
legionen, sittandes kläddan, och vid sin
skäl; och vordo förfärade.
16. Och de som det sett hade, förtäljde
dem hvad den besatta vederfaret var, och
om svinen.
17. Och de begynte bedja honom, att han
skulle draga utu deras ängd.
18. Och då han var stigen till skepps, bad
honom den som hade besatt varit, att han
måtte vara när honom.
19. Men Jesus tillstadde det icke, utan
sade till honom: Gack dina färde uti ditt
hus till dina, och förkunna dem, huru stor
ting Herren hafver gjort med dig, och
hafver miskundat sig öfver dig.
20. Och han gick sina färde, och begynte
förkunna uti de tio städer, huru stor ting
Jesus med honom gjort hade. Och alle
förundrade sig.
21. Och då Jesus var öfverfaren igen med
skeppet, församlades till honom mycket
folk; och var vid hafvet.
22. Och si, der kom en af Synagogones
öfverstar, benämnd Jairus; och då han fick
se honom, föll han ned för hans fötter;
23. Och bad honom storliga, och sade:
Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig,
att du kommer, och lägger händer på
henne, att hon måtte vederfås, och lefva.
24. Och han gick med honom; och honom
följde mycket folk, och de trängde honom.
25. Och der var en qvinna, som hade haft
blodgång i tolf år.
26. Och hade mycket lidit af mångom
läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och
hade dock ingen hjelp förnummit; utan det
vardt heldre värre med henne.
27. Då hon hörde om Jesu, kom hon
ibland folket bakefter, och tog på hans
kläder;
28. Ty hon sade: Kunde jag åtminstone
taga på hans kläder, då vorde jag
helbregda.
29. Och straxt förtorkades hennes blods
källa; och hon kände det i kroppen, att hon
botad var utaf den plågon.
30. Och Jesus kändet straxt i sig sjelf, att
kraft utgången var af honom; och vände
sig om ibland folket, och sade: Ho kom vid
min kläder?
31. Och hans Lärjungar sade till honom:
Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor,
och du säger: Ho kom vid mig?
32. Och han såg omkring efter henne, som
det gjort hade.
33. Men qvinnan fruktade och bäfvade; ty
hon visste, hvad med henne skedt var; och
kom, och föll neder för honom, och sade
honom alla sanningena.
34. Då sade han till henne: Dotter, din tro
hafver gjort dig helbregda; gack med frid,
och var helbregda af dine plågo.
35. Vid han ännu talade, kommo någre
ifrå Synagogones öfversta, och sade: Din
dotter är död; hvi gör du Mästaren
yttermera omak?
36. Men straxt Jesus hörde talet, som
sades, sade han till Synagogones öfversta:
Frukta dig intet; allenast tro.
37. Och han tillstadde icke, att honom
någor följa skulle, förutan Petrus och
Jacobus, och Johannes, Jacobi broder.
38. Och så kom han i Synagogones
öfverstas hus, och fick se sorlet, och dem
som mycket sörjde och greto.
39. Och han gick in, och sade till dem:
Hvad sorlen I, och gråten? Pigan är icke
död; men hon sofver.
40. Och de gjorde gäck af honom. Då dref
han alla ut, och tog med sig pigones fader
och moder, och dem som med honom
voro, och gick in der pigan låg.
41. Och fattade pigona vid handena,
sägande till henne: Talitha kumi; det
uttydes: Piga, jag säger dig, statt upp.
42. Och straxt stod pigan upp, och gick;
och hon var vid tolf år gammal. Och de
vordo öfvermåtton förskräckte.
43. Och han förböd dem strängeliga, att
ingen skulle det veta; och böd gifva henne
äta.
No comments:
Post a Comment