1. I den tiden gingo Lärjungarna till
Jesum, och sade: Hvilken är den störste i
himmelriket?
2. Då kallade Jesus fram ett barn, och
ställde det midt ibland dem;
3. Och sade: Sannerliga säger jag eder,
utan I omvänden eder, och varden såsom
barn, skolen I icke komma i himmelriket.
4. Hvilken nu sig sjelf så förnedrar, som
detta barnet, han är den störste i
himmelriket;
5. Och hvilken som undfår ett sådant
barn i mitt Namn, han undfår mig.
6. Men hvilken som förargar en af dessa
små, som tro på mig, honom vore bättre att
en qvarnsten vore bunden vid hans hals,
och han sänktes ned i hafsens djup.
7. Ve verldene för förargelses skull; ty
förargelse måste ju komma; dock, ve de
mennisko, genom hvilka förargelse
kommer.
8. Är det så att din hand, eller din fot är
dig till förargelse, så hugg honom af, och
kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifvet
halt, eller lemmalös, än du skulle hafva två
händer och två fötter, och kastas i
evinnerlig eld.
9. Och är det så att ditt öga är dig till
förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig;
bättre är dig, att du ingår uti lifvet enögder,
än du skulle hafva tu ögon, och kastas i
helvetes eld.
10. Ser till, att I förakten ingen af dessa
små; ty jag säger eder, att deras Änglar i
himmelen se alltid mins Faders ansigte, i
himlom.
11. Ty menniskones Son är kommen till
att frälsa det som förtappadt var.
12. Huru synes eder? Om en menniska
hade hundrade får, och ett af dem fore vill;
öfvergifver hon icke de nio och niotio på
bergen, och går bort, och söker efter det
som for vill?
13. Och händer det så, att hon finner det
igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds
mera deröfver, än öfver de nio och niotio,
som icke foro vill.
14. Så är ock icke edar himmelske Faders
vilje, att någor af dessa små skall
borttappad varda.
15. Men om din broder syndar dig emot,
så gack och straffa honom emellan dig och
honom allena; hörer han dig, så hafver du
förvärfvat din broder;
16. Men hörer han dig icke, så tag ännu
med dig en eller två, på det all sak skall
bestå vid tvegge eller tregge vittnes mun.
17. Hörer han dem icke, så säg det
församlingene; hörer han icke
församlingena, så håll honom såsom en
Hedning och Publican.
18. Sannerliga säger jag eder: Allt det I
binden på jordene, det skall vara bundet i
himmelen; och allt det I lösen på jordene,
det skall vara löst i himmelen.
19. Yttermera säger jag eder: Der två af
eder komma öfverens på jordene, hvad ting
det helst kan vara, som de bedja om, skall
dem det vederfaras af minom Fader, som
är i himlom.
20. Ty hvar två eller tre äro församlade i
mitt Namn, der är jag midt ibland dem.
21. Då steg Petrus fram till honom, och
sade: Herre, huru ofta skall min broder
synda emot mig, och jag skall förlåta
honom det? Är sju resor nog?
22. Då sade Jesus till honom: Jag säger
dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju
resor.
23. Fördenskull är himmelriket liknadt
vid en Konung, som ville hålla räkenskap
med sina tjenare.
24. Och när han begynte räkna, kom en
fram för honom, som honom var skyldig
tiotusend pund;
25. Och efter han hade icke der han kunde
betala med, böd herren att han skulle
säljas, och hans hustru, och barn, och allt
det han ägde, och betalas med.
26. Då föll den tjenaren ned, och tillbad
honom, och sade: Herre, haf tålamod med
mig, jag vill allt betala dig.
27. Då varkunnade herren sig öfver den
tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom
till det han var skyldig.
28. Då gick den tjenaren ut, och fann en
af sina medtjenare, som honom var skyldig
hundrade penningar; och han tog fatt på
honom, och fick honom i halsen, drog
honom, och sade: Betala det du äst skyldig.
29. Då föll hans medtjenare till hans
fötter, och bad honom, sägandes: Haf
tålamod med mig, jag vill allt betala dig.
30. Men han ville icke; utan gick bort,
och kastade honom i fängelse, så länge han
betalade det han var skyldig.
31. Då nu andre hans medtjenare sågo det
som skedde, tyckte dem det ganska illa
vara, och kommo, och kungjorde sinom
herra allt det skedt var.
32. Då kallade hans herre honom för sig,
och sade till honom: Du skalkaktige
tjenare, allt det du skyldig vast, gaf jag dig
till, ty du bad mig;
33. Skulle du ock icke hafva förbarmat
dig öfver din medtjenare, såsom jag
förbarmade mig öfver dig?
34. Och hans herre vardt vred, och
antvardade honom bödlarna i händer,
tilldess det var allt betaladt, som han
honom skyldig var.
35. Så skall ock min himmelske Fader
göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta,
hvar och en sinom broder det de bryta.
No comments:
Post a Comment